20 november 1989 antog FN:s generalförsamling Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, mer känd under sitt kortnamn Barnkonventionen. Konventionen består av 54 artiklar, av vilka 41 anger vilka rättigheter barn ska ha. För att undvika missbruk är konventionen ”hel och odelbar” vilket innebär att den ska läsas som en helhet; ingen enskild artikel ska lyftas ut och läsas skild från de andra. Artikel 2, 3, 6 och 12 anger dock de fyra huvudprinciperna, som ska vara vägledande för hur resten av konventionen tolkas:
•    Enligt artikel 2 har alla barn samma rättigheter och lika värde; inget barn får utsättas för diskriminering.
•    Artikel 3 säger att barnets bästa ska vara den vägledande principen vid alla åtgärder som rör barnet. Vad som är barnets bästa måste avgöras från fall till fall.
•    Artikel 6 ger varje barn rätt att överleva, leva och utvecklas – såväl andligt och moraliskt som psykiskt och socialt.
•    Artikel 12 slår fast att alla barn har rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i de frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets ålder och mognad.

Ratifikation av konventionen

Barnkonventionen hade i november 2009, tjugo år efter dess tillkomst, ratificerats av samtliga medlemsländer i FN utom USA och Somalia. Den somaliska regeringen uttryckte dock en avsikt att ratificera dokumentet, men i USA är motståndet fortfarande starkt bland många grupper, som ser konventionen som ett hot mot familjens självbestämmande.

Bland de länder som har ratificerat konventionen finns bl.a. Indien och Iran, länder där barnens rättigheter inte alltid respekteras. Det finns dock ingen internationell domstol som kan sanktionera kränkningar av konventionen, de enda sanktioner som står till buds är kritik och påtryckningar. Detta innebär dock inte att konventionen är helt tandlös: efter kritik från FN:s Barnrättskommitté i Genève inrättade Irland en barnombudsman, och i Nya Zeeland förbjöds barnaga 2007.